knutarna

Det var en snöig dag i november, den sjunde november tvåtusensexton som vi var med i en olycka. Jag hade klockan ställd någon gång strax innan nio och min föreläsning på skolan började kvart över tio. Jag och min syster åkte mot skolan men det blev aldrig så att vi åkte hela vägen in till stan då vi blev fast på E4 ett bra tag. Vi kom aldrig till skolan då tiden rullat iväg och det bara kändes onödigt efter allt som nyss hänt. Jag ska ta allt från början men kan bara berätta det från min synvinkel så jag utgår ifrån det jag såg och kände just i stundens hetta och även nu efter. Som jag skrev så var vi på väg in till stan för en föreläsning på miun och vi åker på E4 och vid råstabacken så har en bil åkt in i vajerräcket/mittenräcket. Det var väldigt halt på vägarna så det var inte full gas på varken vår bil eller de resterande men iallafall så såg jag en bil som hade kört in i vajerräcket lite längre ner i råstabacken. Det var en lastbil två bilar före oss så den täckte ganska mycket av det som hände framför och pga vädret så syntes inte allt så klart och tydligt. Bilen som låg före oss börjar bromsa och alla bilar bromsar men man känner tillslut hur bilen tappar fäste och vi glider nerför backen. Jag säger till syrran "Oh my gud, kör inte in i bilen bara" och tanken är typ, jag vill inte dö. När sånt här händer så går tiden så otroligt sakta, man hinner tänka tusen tankar men samtidigt går allt så fort eller om man ska säga tvärt om. Vi får ner farten men bilarna fortsätter glida nedför backen en bra bit och vi kommer typ bara några sekunder senare när vi står still så blir vi påkörd bakifrån. Man kanske snarare skulle säga att vi fick en lite knuff, det var väl ingen jätte smäll men man hörde och framförallt kände att en bil var i våran då bilen förflyttades men det hade kunnat sluta värre. Vi körde in på sidan och fick stå ute i kylen en bra stund och räddningstjänsten kom och checkade av att alla var oskadda. Vi stod ett par stycken, först med några vittnen till det som hände oss men också till bilen som kört in i mitträcket och sedan kom även de som var inblandade i vår krock. Vi började prata om hur det hela gick till och flera var i chock och minns ingenting hur förloppet gick. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick lite panik, jag bara hoppades att vi inte skulle köra in i den framförvarande bilen och sen var ju typ mardrömmen att sedan bli påkörd bakifrån. Första biten hade vi tur, vi snudda inte i någon bil men däremot var en bil i oss. Det var lixom en liten lättnad på axeln en sekund och sen bara kom det en bil in i vår bakände. Efter vi fått klartecken av räddningstjänsten så åkte vi ifrån motorvägen och fick göra upp vid en annan plats med uppgifter, skadeanmälan.

 

 Klockan hade tickat iväg efter allt som skett och vi var väl inte så pepp att åka till skolan därefter utan åkte hem. Tror det tog lite hårdare på syrran eftersom det var hon som var bakom ratten, jag hade nog varit mer rädd än vad jag blev om jag vore i den sitsen. Är glad att allt ändå gick så himla bra som tur va, man får lite bättre medkänsla och kan förstå saker bättre när man varit med om det själv.