knutarna

Det var en tid förra året runt 10 maj då jag red igång den underbara ponnyn som man tillbringat och ridit mycket under mina år som ponnyryttare. Jag pratar om ingen mindre än Elf. Att få sitta på den ponnyns rygg igen var en sån lycka, ponnyn är ju för underbar. Han hoppar allt och är numera en häst barnen tävlar och får rosett med. Minnen med honom lever kvar hos mig och är glad över att jag ändå slutade på topp. Minst sista lektionen jag red honom, och gud vad jag grät efteråt. Det fanns verkligen ingenting som kunde stoppa tårana och just då när jag skulle övergå till storhäst. Det kom från ingenstans lixom men antar att jag utvecklats mer på storhäst och att det var bra att ta steget. Bästaste Elf. Det som irreterade mig mest var ju att jag fick rida i en storhäst grupp men fick förtsätta att rida ponny. Jag gick princip från en D till en C-ponny. De sa ju trots allt att jag var för lång men samtidigt var man glad för att få rida ponny men hade då lika gärna kunna rida Elf.