knutarna

Det har nu gått en vecka sedan vår hund fick somna in, en vecka med otroligt mycket tårar och får inte tala om saknaden, den är enorm. Det är så mycket saker som man kopplar ihop med vad Meicie brukade göra, det finns ingen som städar golvet om man råkat tappa en matbit, det finns inte heller någon som stjäl kattmaten längre och ingen som väntar nere i duschen eller när man kommer hem. Jag skulle kunna rabbla upp hundra grejer till men ni fattar principen. Det spelar ingen roll vad jag gör hemma, tänker på henne konstant och hon finns med mig vart jag än är. Tårarna kommer fram lite då och då, jag har otroligt svårt att hålla dem tillbaka då alla börjar prata om hundar hit och hundar dit. Jag undviker gärna tårarna när jag är ute och jag försöker tänka på något annat men det är svårt, senast igår så kom de fram lite tårar när vi var ute och åt med klassen. Det gick bra till en början när de pratade om hundar men dem bara fortsatte och de slutade aldrig, tillslut så kunde jag inte hålla mig och tårarna kom. Tur som det var, så var det inte någon mer än Hannah som såg att det blev för mycket, hon satt rakt emot mig. Anledningen till att det blir så känsligt är för att hela detta är rätt nytt, det är fortfarande färskt. Det här går inte över på en vecka utan det får ta sin tid, den tid jag behöver. Bara för att det just nu är ett känsligt ämne så dyker det upp överallt, jämt och man vill bara därifrån. Hemma behöver jag inte hålla tårarna tillbaka, då är det ingen som ser mig men att vara bland folk och gråta, det känns inte bra men varför har jag inte något riktigt bra svar på. Det kanske beror på att jag inte vill ha deras medlidande eller rättare sagt, jag vill inte att dem ska tycka synd om mig samtidigt som man vill att de ändå ska visa sympati eller respekt, vet inte vad som är rätt ord. Till skillnad från en del när man står där i tårar och bokstavligen gråter och de säger något som gör att de ska handla om dem själva, sånt förstår jag mig inte alls på. Samma sak om jag nu är delaktig i en konversation så vill jag inte stå och höra om att någons kusin har en hund som är si och så, när hen aldrig har nämt något om hundar förut. Vet inte om personerna i fråga inte bryr sig eller om dem inte tänker på det men jag blir fundersam. Jag vill bara avsluta och skriva att jag i vanliga fall inte är någon som pratar känslor och så vidare men jag har nog lättare att skriva ut det än att prata om dem. Dessutom vill jag tacka mina vänner som får mig att tänka på annat, som i lördags och även igår förmiddag. Ett skratt förlänger livet och känner att jag behöver lite skratt och saker som gör mig glad.