knutarna

Forr iväg till betet en snabbis igår för att hälsa på hästarna. Mycket nöjda hästar betade på och vilade upp sig. Fanns några få som tog sig tid att hälsa på oss. Bland annat så kom Prymus och ville bli kliad, jag som tyckt han varit lite reserverad och velat vara ifred. Nu följde han mig vart jag än gick och försökte till och med provsmaka mina skor. Sedan kom en liten Donald gående, han håller sig mest för sig själv och älskar att få lite uppmärksamhet. Han följer än och jagar bort de andra för att han ska få vara i centrum. 

 

En häst fattades, fina Aron. Kaj stod själv och betade utan sin kompis. Och så flög tankarna iväg tillbaka till den bruna magra valacken som kom tillsammans med Kaj. Han som jag tillslut fastnade för. Jag och syrran red igång dem när de kom, trevliga killar, lagom ålder för ridskolan. Man bildar sig snabbt en uppfattning om hur hästen är och Aron var ju verkligen en snäll individ som var en riktigt fin häst. Han hade det lite kämpigt med galoppen och var något sne. Han krubbet dessutom och ja jag förstod ganska snabbt att det inte skulle bli någon ridskolehäst. Men vi kämpade på provhoppade och inget speciellt. När de sedan kom in i ridskolan så bytte jag från Exxet till Aron för att få lite mera utmaning och för att gå upp riktigt på storhäst. Så en lektion då vi hoppade då var jag fast, han imponerade verkligen inte när vi hoppade de första gångerna. Nu hoppade han, han visade att han kunde och blev också mycket gladare och piggare. Så fortsatte våran resa ett litet tag, vissa dagar var han jättefin och andra lite mindre bra men vilken häst. Även fast han började gå med i verksamheten så fick jag låna han ibland då han inte kunde gå alla lektioner. Så red han rätt mycket, men som sagt resan blev inte lång. Aron skulle bytas ut mot en lämpligare häst till ridskolan. Under den tiden var det bara att ta vara på tiden, jag hade lite tur i oturen. Vi hann med en liten klubbhoppning innan han åkte plus en massa mysiga skogsturer och ridpass. 

 

Igår var det tre veckor sedan han åkte, och resan tog slut. En kort resa men jag lärde känna en väldigt fin vän på typ 2-3 månader. Jag red han en sista gång på lektion och det gick faktiskt bra, han skötte sig vilket gjorde allt mycket jobbigare. Vi bestämde oss för att ta några fina kort en sista gång och då började tårarna komma. Så svårt att säga hejdå, hästen har ingen aning om vad som väntar. 

Dagen efter på morgonen lastades han in i hästbussen som sedan for iväg söderut. 

 

På eftermiddagen den dagen så var det bara att hålla tillbaka tårarna för att vi skulle sätta igång två andra hästar som varit skadad. En av dem var såklart Kaj, Arons kompis. Vi kom ut och hoppade upp och Kaj gnäggade efter sin kompis, som inte längre stod där i stallet. Då kom tårarna igen, våran finaste kompis var borta. 

 

Jag hoppas han har det bra vart han nu är någonstans, jag letar för fullt efter honom för att en dag kunna se hur han har det. 

 

Jag lyckas alltid fastna för ridskolehästarna som inte riktigt passar för ridskolan och en efter en åker de iväg. Jag har helt enkelt otur med hästarna, men glad är jag som fått träffa dessa hästar och få lära känna dem.