knutarna

Sitter och bläddrar igenom en massa bilder, för det mesta så visas en grå ponny som är alldeles för bra. Allt var så mycket lättare då och en bättre ponny att lära sig och utvecklas med finns inte, tackar han verkligen för allt. Med han så kände jag mig säker, han ställde alltid upp för mig.

 

Många av er känner han som Donald, ponnyn som går på ridskolan, har han som favorit och allt. För mig är han och kommer alltid att var min bästa vän som jag litar på till tusen. Det har gått två år, och jag har fortfarande inte släppt honom. Finns inte en dag då jag är i stallet och checkar den söta ponnyn. Vill bara upp på hans rygg och busa ute i skogen och göra om allt kul som vi gjort. Han är något alldeles extra och utan han skulle jag inte var den ryttare jag är idag. Han har lärt mig så mycket samtidigt som han har fått lära sig då han fortfarande var ung. Ni som går på ridskolan kommer säkert ihåg hur han hoppade och allt, nu kan han ju faktiskt hoppa med teknik också, inga grodhopp längre. Synd bara att han inte alltid får visa det han kan, min underbara prins. Jag saknar dig alldeles för mycket, min kära lilla ponny!