knutarna

Världens finaste ponny, tänk att vår tid tillsammans redan är slut. 

Allting gick så fort, men otroligt roligt och lärorikt. Vi kämpade från botten till toppen, en ridskoleponny som jag utvecklades med, lärde känna och framför allt så lärde jag mig att lita på honom. Tillsammans klarade vi det mesta och jag gav aldrig upp. Jag kämpade hela vägen och han hjälpte mig på vägen. Utan Donald hade jag nog inte varit där jag är idag, inte samma självförtroende och inte alls samma inställning. Allt kan inte gå bra jämt, men hela tiden ska man sikta mot att bli bättre och det har jag verkligen lärt mig med hjälp av denna ponny. 

 

En ridskoleponny, som jag ser nästan varje dag, men inte alls tillbringar den tid med som jag gjorde då, allt har liksom förändrats. Jag har fått acceptera att det inte längre är jag som är där och sköter om den fina gråa skimmeln, det är inte längre jag som tävlar han på klubbtävlingarna. Från början var det jobbigt att se de andra rida och tävla han så som jag, men ju mer tiden går desto bättre går det. Men visst finns det vissa saker som man önskar, men inte alls kan göra något åt. 

 

Nu är det bara blicka frammåt och hitta nästa tävlingskompis att utvecklas med. Hästarna kommer och går, och många tar klivet från ponny och sedan till storhäst, vilket kan vara riktigt tufft. För mig är det redan gjort men som det ser ut nu har jag inte hittat hästen som ska kunna vara den häst jag vill att den ska vara, blev lite konstigt nu. Jag har ju egentligen hästen där men just nu finns det ett litet hinder på den vägen som jag inte riktigt lyckas ta mig över, men inte alls något jag ska ta upp här. Men jag ska försöka skriva ned min tid med Donald här på bloggen, kanske blir lite roligt med lite andra inlägg här på bloggen, om en resa med min bästa vän K-Donald! Haha, känner mig ganska duktig nu som lyckats fått ihop ett rätt långt inlägg. Oftast brukar det bara bli lite korta inlägg om typ vad jag gjort osv. Men nu blev det faktiskt lite annat.