knutarna

Det har gått ett år, saknar❤️

Det är mycket som får en att tänka tillbaka och jag kan knappt beskriva saknaden. Att se många, en efter en lägga ut balbild efter balbild och se hur glada och vackra alla är. Det får mig att minnas tillbaka men kanske inte på just det ni tror jag tänker på, för det är nämligen inte balen som först dyker upp i mitt huvud, utan det är vår älskade fyrbenta Meicie. Den lilla svarta vovven som älska att åka bil, som älska korv och som är älskad av många. Efter att ha varit en krigskämpe i 11,5 år med alla dessa sjukdomar som hon levde med. Dagen som man aldrig vill vara med om som djurmänniska kom, vi sa hej då och hon fick somna in. Det var min absolut värsta dag i hela mitt liv.

 Det har nu gått ett år sedan hon lämnade oss, ett år sedan hon somnade in, ett helvetes år med mer tårar än vad jag genom alla mina tidigare år har gråtit. Det man måste förstå är att det är okej att visa känslor. Ibland kommer tårarna lättare fram och jag är ingen människa som vanligtvis visar känslor men tycker däremot att man måste få göra det. Kärleken till henne är obeskrivlig och det är svårt att sätta ord på hur fantastisk fin hund Meicie var och fortfarande är, hon har gett oss så otroligt mycket. Alla borde ha en som henne och jag är så ledsen över att hon inte finns med oss i vardagen längre. En av flera saker jag önskar att få göra med henne är att visa henne ratten och att få ta med mig henne ut, bara hon och jag på en biltur som jag vet att hon skulle älskat.

Det är med en stor saknad och med tårar i ögonen jag har skrivit det här inlägget. Det går inte en dag utan att jag inte tänker på henne och hon kommer finnas med mig tills jag tar mitt sista andetag. Jag har insett att saknaden inte kommer bli mindre utan man får lära sig att leva med den. Vissa dagar är jobbigare än andra men jag försöker vara glad för att hon funnits den större delen i mitt liv. Ta vara på alla dagar ni har med nära och kära!

❤❤